Den senaste tiden har jag verkligen känt mig nere, ingen motivation för stallet eller hästen över huvudtaget, har frågat mig gång på gång om min och Moriks satsning är något jag bara vill eller om Morik också vill det. Självklart förstår jag att om en häst fick välja skulle den gå i hagen och skrutta eftersom ridningen egentligen är i grund och botten ett onaturligt beteende. Men själva känslan av att kanske inte ha med Morik på tåget har gjort sig påminnd i många stunder. Vägen till framgång är inte rak men känslan av att bli motarbetad konstant har tagit ut sin rätt. Att det hela tiden är "något" som går emot en. 
Morik är en häst som kan testa ens tålamod på ca 1miljon olika sätt, det kan vara allt från att "kicka" emot en när man spänner täcket, till att bitas, till att sedan bara frysa vid ridningen och total vägra att ridas frammåt eller till och med hem, han är en otroligt stark individ som vill ha sitt på det yttersta. Lika mycket som han kan vara "jobbig" kan han vara underbar. 
Men på den senaste tiden har det "jobbiga" tagit över tills för en vecka sen, bröt mer eller mindre ihop i stallet, vilket jag tror Morik kände, efter det har han varit så otroligt bra, allt bara funkar och det känns som om vi är ett team med samma målsättning. Äntligen liksom, det har tagit mig 2,5år att komma hit med honom. 
När jag hämtade honom visste jag att det skulle bli en lång resa, och resan är inte över än men bara känslan av att vi är ett team gör resan 100grr lättare! 

Ingen är gladare än mig, som sagt ibland måste man nå botten innan man kan nå toppen!! 
Morik är min once in a lifetime och det har han besvisat så himla väl. Vi är så otroligt lika så därför kan vi ryka ihop utan dess like ibland, men lika barn leka bäst eller vad säger man?! :-) 
Har aldrig ångrat att jag tagit mig an honom, men dessa år har varit tuffa rent mentalt!